Välkommen till Kommunistiska Partiet Stockholm

Kommunistiska Partiet kämpar för ett samhälle byggt på jämlikhet och solidaritet. Vi vill ersätta kapitalets diktatur med socialistisk demokrati där arbetarklassen och folkflertalet bestämmer.

I Stockholm bedriver Kommunisterna verksamhet överallt där vi har möjlighet; i bostadsområden, på arbetsplatser och genom att arrangera och delta i demonstrationer och andra protester mot högerpolitik och orättvisor.

Här kan du följa vår verksamhet och få information om våra aktiviteter i Stockholmområdet. Men framförallt vill vi uppmana dig att själv komma med i kampen. Ju fler vi är som kämpar, desto snabbare kan vi avskaffa den omänskliga kapitalismen!

Proletärens Wiktor Johansson - Bostaden ska vara en social rättighet

Wiktor Johansson berömmer dom kämpar mot privatiseringarWiktor Johansson berömmer dom kämpar mot privatiseringarJag är ingen bostadspolitisk expert, mina kunskaper i ämnet grundar sig på erfarenheter från mitt eget boende och på att jag då och då skriver om bostadsfrågor i Proletären. Utifrån det tänkte jag säga några ord om dagens bostadspolitik, och vad vi kommunister ser för alternativ.

Jag flyttade hemifrån när jag gick på gymnasiet, och när jag räknar på det tror jag att jag har bott på tretton ställen på lika många år – jag har hyrt av olika privatvärdar, bott i kollektiv, haft andrahandskontrakt, bott i studentkorridor och på senare år har jag fått känna på lyxen av att ha ett eget förstahandskontrakt. Idag bor jag i en hyresrätt i Solna som ägs av det kommunala bostadsbolaget Signalisten.

Det har inte gått någon nöd på mig, men jag tror att min hittillsvarande ”boendekarriär” – för att använda ett borgerligt uttryck – är representativ för hur bostadsmarknaden ser ut för många idag. I alla fall för många yngre och för de som inte har möjlighet att köpa en bostad.

Innan jag flyttade hit till Stockholm bodde och jobbade jag tre år i Göteborg. Efter några månader i en andrahandslägenhet hade jag turen att få ett förstahandskontrakt på en etta i förorten Biskopsgården. Hyresvärden var privat, men lägenheten hade en gång varit en del av allmännyttan.

Göteborg var den första kommunen i Sverige som sålde ut delar av allmännyttan, och i Biskopsgården har delar av bostadsbeståndet i omgångar sålts till olika privatvärdar. Det ska också påpekas att det är Socialdemokraterna, med bistånd från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet som genomfört utförsäljningarna i Göteborg.

I Biskopsgården tror jag inte att någon privatvärd behållit lägenheterna mer än något år innan de sålts vidare. För de boende i området har försäljningarna inneburit högre hyror och försämrat underhåll. I Biskopsgården finns det områden som jag anser vara förslummade, och flera av lägenheterna har blivit rikskända när kackerlackor, mögelskador och annat som inte hör hemma i en människovärdig bostad uppmärksammats i media.

I lägenheten som jag bodde i hade inte mycket renoverats. När jag hörde av mig till hyresvärden för att kräva åtgärder – jag saknade tillexempel en innerdörr – var svaret alltid att det jag ville ha gjort sågs som standardhöjande och skulle läggas på hyran. Hyresvärden hade inga egna fastighetsskötare utan anlitade en firma som skulle sköta om hela lägenhetsbeståndet. När jag ringde för att få något akut fel avhjälpt fick jag rådet att ”har du bråttom är det nog bäst att du gör det själv”, den externa fastighetsskötaren skulle inte anlitas i onödan. Däremot höjde hyresvärden hyran tre gånger under de två åren jag bodde där.

Jag vågar påstå att mina erfarenheter från Biskopsgården är något som jag delar med många som bor i tidigare allmännyttiga bostäder som sålts till privata värdar. Jag var med på mötet här i Bredängsskolan i somras där Primulas ägare stod och lovordade sig själva och lovade renoveringar, att det inte skulle bli några hyreshöjningar och allt möjligt.

Om de ljög eller menade allvar kan jag inte veta, men min uppfattning är att i händerna på kapitalister som Primula tjänar lägenheterna inte till annat än som spekulationsobjekt. Så stora vinster som möjligt ska pressas ur högre hyror och försämrat underhåll. När vinsterna inte är tillräckligt stora längre säljs lägenheterna vidare, med förtjänst, till nya spekulanter som ska göra vinst på ytterligare hyreshöjningar och besparingar.

Ofta är det riskkapitalbolag som snor åt sig vinsterna. Det är ingen skillnad mot tillexempel privatiseringarna inom vården. Människors grundläggande behov av bostäder, vård, resor med mera har blivit en kassako för skrupelfria kapitalister.

Med de senaste uppgifterna om att Primula är skuldsatta över öronen är det väl knappast någon som kan tro att de har för avsikt att seriöst förvalta lägenheterna i Bredäng och Kärrtorp, som ju har stora renoveringsbehov? För Primula är lägenheterna bara en källa till vinst som ska täcka upp deras förluster.

Ni kanske läste i Svenska Dagbladet i förra veckan hur moderaten Joakim Larsson motiverade att det inte skrivs in i köpekontraktet att Primula ska åta sig att utföra nödvändiga renovationer och underhåll. Han sa att ”det behöver inte skrivas in i kontraktet eftersom de har åtagit sig att göra detta och vi vet att de kommer att genomföra renoveringar, och det är också det som de muntligt meddelat att de vill göra”.

Det är lätt att tro att Joakim Larsson är korkad, rent ut sagt dum i huvudet. Det är han förmodligen inte, han är nog väl medveten om vad han pysslar med.Kanske är han polare med Primulas ägare, kanske är han bara en hängiven nyliberal som till varje pris vill göra sig av med offentlig egendom. Men hans uttalande säger en hel del om hur oseriös den här affären är.

I sammanhanget vill jag dock påpeka att det här snacket om att lägenheterna i Bredäng och Kärrtorp säljs till ett underpris är ett stickspår. Det är försäljningen som sådan som är fel, oavsett pris.

Ni som bor här och som har kämpat mot försäljningen är värda allt beröm. Även om ni så klart är särskilt berörda är frågan viktig för många fler. Kampen har varit betydelsefull även om politikerna nu visat sitt fullständiga förakt de boendes åsikter och klubbat beslutet om försäljning.

Ert agerande lyckades skjuta upp beslutet i flera månader, och inte minst har ni lyckats få igång en viktig diskussion om bostadspolitiken. Det är inte fy skam. Varje käpp i hjulet för de politiker som är i full färd att rasera allmännyttan är ett steg i rätt riktning för oss som vill kämpa för en social bostadspolitik värd namnet.

Det som händer i Bredäng och Kärrtorp måste ses i ett större sammanhang. Vid årsskiftet trädde en ny bostadslag i kraft. Bakom de nya reglerna på bostadsmarknaden döljer sig EU:s marknadsliberalism, som säger att samhället inte ska få subventionera verksamheter där det finns andra privata företag. Den nya lagen påskyndades av att de privata hyresvärdarna i Fastighetsägarna anmält Sverige till EU-kommissionen för brott mot EU-reglerna.

Den nya lagen kan inte beskrivas som något annat än en sista dödsstöt mot det som en gång var allmännyttan. Men det ska påpekas att systemskiftet på bostadsmarknaden har pågått i mer än tjugo år. Det kan dateras till den skattereform som socialdemokratin genomförde i början på 1990-talet, där skattesänkningar för de rika finansierades med indragna statliga bostadssubventioner. Med resultatet att det idag i princip bara byggs exklusiva bostadsrätter och dyra hyresrätter åt de som har råd, och att miljonprogrammets lägenheter är i akuta renoveringsbehov.

Men med den nya lagen får de privata fastighetsägarna större möjlighet att göra vinst på hyresrätter eftersom hyressättningen i princip blir fri – allmännyttan förlorar sin hyresnormerande roll.
Dessutom ska de kommunala bostadsbolagen konkurrera på marknadens villkor som det heter. Det innebär att offentligt ägda bostadsbolag är tvungna att drivas strikt affärsmässigt och de kommunala bolagen ska nu enligt lag vara vinstdrivande.

Det ska för all del påpekas att flera allmännyttiga bolag drivits i vinstsyfte sedan många år. Men med den nya lagen blir det inte bara lagstadgat att de kommunala bostadsbolagen ska drivas i vinstsyfte. Kommunerna tillåts inte heller skjuta till pengar om bostadsbolagen går med förlust. Det innebär att hyreshöjningar och försäljningar ska bekosta reparationer och nödvändigt underhåll.

I senaste numret av Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra redovisas de 50 största kommunala bostadsbolagens vinster förra året. Enligt undersökningen tjänade dessa bolag 586 miljoner kronor i hyresintäkter. Det är mycket pengar, och mer lär det bli efter som så gott som alla kommunala bolag dessutom flaggar för ytterligare hyreshöjningar.

Men vinsten på hyrorna är ändå inte i närheten av de 9,6 miljarder kronor som samma bolag tjänade på att sälja bostäder till privata hyresvärdar och bostadsrättsföreningar. Bara Svenska Bostäder har tjänat fyra miljarder kronor på försäljningar av hyresrätter.

Självklart bör ett kommunalt bostadsbolag ha ett visst eget kapital för att bekosta renoveringar och liknande, tillexempel genom att avsätta en del av hyrorna i en renoveringsfond. Men faktum är att flera bolag också delar ut vinster till ägarna, det vill säga kommunerna, eller kanske använder vinsterna till spekulation eller andra affärer, som att bygga exklusiva hyresrätter.

Men låt oss för argumentationens skull köpa resonemanget att hyreshöjningar och försäljningar är nödvändiga för att klara av renovationer och underhåll. Det förändrar ju ändå inte det faktum att myntet har en baksida, att tusentals hyresgäster hamnar i riskkapitalister och andra hyresockrares händer. Det är möjligt att det finns ett och annat undantag, men jag står fast vid uppfattningen att de privatvärdar som köper upp allmännyttan inte har några intressen av underhåll och renoveringar. Det är vinsten som lockar.

Det skapar A- och B-lag på bostadsmarknaden där några kan bo i schyssta lägenheter på bekostnad av de som har oturen att bo i de lägenheter som de kommunala bostadsbolagen väljer att sälja.

Biskopsgården i Göteborg som jag nämnde tidigare är ett område med hög arbetslöshet och fattigdom, där den sociala nedrustningen varit hög. Det skars ner på skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler och torgen var mer eller mindre förfallna och öde.

Något som också var högt var omsättningen i lägenheterna. Jag vet inte hur många som flyttade in och ut ur lägenheterna i min trappuppgång under de två åren som jag bodde där. Det var många i alla fall.

De som har möjlighet söker sig till områden och bostäder som de uppfattar som bättre och tryggare och de som inte har råd – i första hand ungdomar, pensionärer och invandrare – blir kvar. Raseringen av allmännyttan har påskyndat segregationen och jag vill påstå att det är en del i ett större samhälleligt förfall.

Som ni vet så hamnar inte alla allmännyttiga lägenheter som säljs i privatvärdarnas händer. Många ombildas till bostadsrätter, inte minst här i Stockholm.

För några veckor sedan intervjuade jag en ung byggnadsarbetare i Proletären som i sitt yrke ofta jobbar i privatägda villor och bostadsrätter. Han kunde berätta om hur de med pengar, och som har fått ett ROT-avdrag till sitt förfogande, kan unna sig påkostade och lyxiga bostäder.

Själv hade den här byggnadsarbetaren bott i fem andrahandsboenden på ett år. Nu delade han en lägenhet med sin flickvän och två kompisar, som de tillsammans betalade 16000 kronor i månaden för.

Jag frågade honom om det inte var aktuellt att ta ett lån och köpa en bostad. ”Jag vägrar” var hans svar, och han tillade att ”det är sjukt att behöva skaffa sig miljonskulder för att ha någonstans att bo”. Det tycker jag är en sund inställning.

Jag har full förståelse för att man av olika skäl vill kunna köpa en bostad. Men jag är bestämt emot dagens system, där bostaden används för att binda upp människor vid banker som skor sig på drömmen om en egen bostad. Jag är emot att man kan ta ett skyhögt lån för att köpa en bostad, och att man med ett skattefinansierat ROT-avdrag kan lyxrenovera sin bostad och sedan sälja den vidare med god vinst.

Då handlar det inte längre om drömmen om en bostad, utan om drömmen om snabba pengar. Då handlar det om spekulation samtidigt som vi som bor i hyresrätt är utlämnade till den så kallade marknaden och inte får något annat än hyreshöjningar.

Det här med att köpa sin egen bostad är också en ideologisk fråga som högern skickligt utnyttjar för att stärka sina positioner.

För några år sedan skrev journalisten och författaren Naomi Klein i Aftonbladet om hur George W Bush lanserade det han kallade för ”ägarsamhället” i USA. Jag vill citera ett stycke ur den här artikeln. Naomi Klein skriver:

”Iden var enkel. Om arbetarklassens medlemmar ägde en liten del av marknaden – en belånad bostadsrätt, en aktieportfölj, ett privat pensionssparande – skulle de upphöra att betrakta sig som arbetare och istället uppfatta sig själva som ägare, med samma intressen som sina chefer. Det innebar att de skulle kunna rösta på politiker som lovade att höja företagens vinster snarare än att förbättra arbetsförhållandena. Klassmedvetandet skulle bli ett minne blott”.

Det här ”ägarsamhället” har ju senare visat sig bli en katastrof för miljontals människor i USA som fått lämna hus och hem när spekulationsbubblan på bostadsmarknaden sprack.

I Margret Thatchers Storbritannien användes samma taktik på 1980-talet. Thatcher sålde ut den engelska allmännyttan till reducerat pris och med förmånliga lån. De som hade råd blev bostadsägare, och de som inte hade råd fick nästan dubbelt så hög hyra. Antalet hemlösa ökade explosionsartat.

Opinionsmätningar visade dessutom på en förskjutning. De nyblivna bostadsägarna röstade i större utsträckning åt höger. Socialdemokratin förlorade stora väljargrupper.

Och nu är situationen likadan i Sverige, inte minst i Stockholm som länge varit en nyliberal experimentverkstad för högerpolitikerna. Sedan 1998 har antalet bostadsrätter ökad från 38 till 62 procent. Kanske är det så att den som äger sin bostad rent psykologiskt blir mer benägen att rösta höger för att han eller hon känner sig som ägare. Men framförallt tror jag det blir av ren självbevarelsedrift.

Tusentals människor sitter med lån de inte har annan täckning för än värdet på den egna bostaden. De är livrädda för att bostäderna ska förlora i värde. Då blir billiga och nybyggda hyresrätter i attraktiva lägen ett hot. Liksom höjda löner för arbetare och stora offentliga utgifter eftersom det påstås höja räntorna.

Bostadsfrågan är en viktig fråga. Den handlar om ett av människans mest grundläggande behov, att ha någonstans att bo. Idag förvägras alltfler rätten till en bostad, och än fler att ha en bostad av god standard till överkomligt pris.

Behoven är stora. Bara i Stockholm står 330 000 personer i bostadskö, en tredubbling sedan 2003. Kötiden sägs vara 4-6 år, i innerstaden ännu längre. Fram till år 2030 beräknas Stockholm öka med 5 000 innevånare per år. Enligt Stadsbyggnadskontoret behövs det byggas 2 400 lägenheter om året för att möta det ökade antalet innevånare. Unga är en särskilt utsatt grupp. Bra 46 procent av de mellan 20 och 27 år i Stockholm har en egen bostad.

Till dessa siffror ska läggas att miljonprogrammets lägenheter är i akut behov av upprustning. Situationen är sig lik på många håll i landet, åtminstone i storstäderna. Men var finns lösningen på bostadsfrågan?

De borgerliga politikernas alternativ känner vi till. I deras värld är det marknaden som ska råda. De som har råd kan köpa en bostadsrätt eller hyra en svindyr hyresrätt i ett attraktivt läge, medan vi andra lämnas som vinstkälla åt hyresockrarna.

Systemskiftet i bostadspolitiken har fört oss mer än ett halvt sekel tillbaka i tiden, till tiden före allmännyttan då det rådde bostadsnöd och trångboddhet och då privata hyresvärdar sög så mycket pengar de kunde ur ett förfallet bostadsbestånd.

Men den så kallade oppositionen då? S, V och MP, vad har de för alternativ?

Det ska erkännas att när det gäller försäljningen av lägenheterna i Bredäng och Kärrtorp så har oppositionspartierna agerat bra och inte sparat på krutet. Vänsterpartisten Anne Margarethe Liv och Socialdemokraten Tomas Rudin har inte varit nådiga i sin kritik, och de har säkert vunnit sympatier hos många boende.

Det är möjligt att engagemanget är allvarligt menat, men jag vill hävda att det inte är särskilt trovärdigt. Det är kanske lätt att plocka politiska poänger när man är i opposition, men på andra håller agerar sossarna annorlunda.

Det är inte långt från Stockholm till Sigtuna, en kommun där sossarna har makten och är i full färd att genomföra en större utförsäljning av allmännyttan än den i Bredäng och Kärrtorp.

Låt oss jämföra två citat. När sossen Tomas Rudin pratade till protesterande hyresgäster utanför stadshuset tidigare i höst sa han att ”det vi ser nu är ett typiskt exempel på den moderata bostadspolitiken, utförsäljningarna ska ske till varje pris, även när det sker på bekostnad av människornas trygghet”.

Ungefär samtidigt sa hans partikamrat i Sigtuna, Anders Johansson, apropå utförsäljningen där att ”jag tror att det här kan bli banbrytande, bostäder och kommunala fastigheter i expansiva kommuner är bra långsiktiga och säkra placeringar”.

Inte konstigt att Moderaterna i Sigtuna kommun är lyriska över vad de kallar för ett ”moderatförslag” som de lovar att ”lotsa hela vägen fram”.

I förra veckan uttalade sig kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, socialdemokraten Annelie Hulthén, i Göteborgs-Posten. Hon säger att ”om det inte tas några beslut på nationell nivå om hur kommunerna ska ha råd att rusta upp miljonprogrammet måste vi använda de värden vi har”. Hulthén säger att hon ”inte stänger dörren” för att sälja delar av det kommunala bostadsbeståndet. ”Det är en väldigt osocialdemokratisk politik, men frågan är hur vi ska göra annars”, säger hon.

Nu är väl frågan hur osocialdemokratisk den här politiken är. I Göteborg sålde ju som sagt sossarna redan på 1980-talet ut kommunala bostäder, och det var sossarna som i regeringsställning avskaffade de statliga bostadssubventionerna som är själva anledningen till miljonprogrammets förfall.

I ett försök att framstå som visionär föreslår Annelie Hulthén att bostadssegregationen ska brytas genom att samtliga hyresvärdar ska åläggas att avsätta en lägenhet i varje hyreshus till en låginkomsttagare. Jag undrar om Annelie Hulthén tycker att man ska tatuera in ordet fattig i pannan på folk också?

Jag tycker det här är ett tragiskt exempel på hur fullständigt visionslösa sossarna är. De förmår inte ens försöka formulera alternativ till borgarpolitiken. Säger borgarna att de kommunala bostadsbolagen ska sälja bostäder för att ha råd med renoveringar så accepterar sossarna det.

Vi kommunister ser andra alternativ. Vi anser att bostaden ska vara en social rättighet, och vi vet att all erfarenhet säger att marknaden varken kan eller vill garantera ett värdigt boende för folkflertalet. Det var det som var själva anledningen till att allmännyttan en gång upprättades.

Vi anser att samhället måste ta ansvar för bostadspolitiken, genom att återupprätta allmännyttan. Det behöver byggas fler och billigare hyresrätter. Vårt förslag är att finansiera ett rejält byggnadsprogram med pengar ur pensionsfonderna. Det gick när miljonprogrammet byggdes på 1960-talet, och det skulle gå idag. Det är dessutom ett samhällsnyttigare sätt att använda pensionspengarna på än att använda de till spekulation.

Vi kräver också att samhället ska finansiera upprustningen av miljonprogrammet. Ett renoveringsprogram för miljonprogrammets bostäder behöver inte bara handla om att rusta upp förfallna hyreshus. Det skulle vara ett ypperligt tillfälle att genomföra de energibesparingar som alla säger behövs för att möta klimatkrisen, men som ingen går något för att åstadkomma, allra minst privatvärdar av Primulas typ.

Och varför inte vara riktigt visionär och föreslå att en sådan upprustning kunna inkludera montering av solpaneler på alla södertak, vilket skulle göra flertalet hus självförsörjande på energi, åtminstone under sommarhalvåret. Vilket givetvis också borde vara standard på alla nybyggda bostäder.

Ett rejält bostadsbyggande och renoveringsprogram hade dessutom varit en verkligt jobbskapande åtgärd. Hela samhället skulle må bra av ökat bostadsbyggande.
I senaste numret av Hem & Hyra finns ett intressant och läsvärt reportage om miljonprogrammet. I reportaget konstateras det att vi återigen står inför faktumet att det råder bostadsbrist i Sverige.

Artikeln avslutas med följande ord: ”Något nytt miljonprogram med statliga medel lär det inte bli tal om. Återstår att se hur bostadsbristen ska lösas den här gången”.

Det låter så fruktansvärt uppgivet, som om det skulle vara någon opåverkbar naturkraft som skapar bostadspolitiken. Så är det naturligtvis inte. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, om vi ska organisera samhället utifrån det stora flertalets behov eller efter det lilla fåtalets vinstbegär – om vi ska sätta allmännytta före egennytta om ni så vill.

Alternativen saknas inte och samhället går att påverka i rätt riktning, bara vi är tillräckligt många som går åt samma håll. Och även i svåra tider när övermakten kan kännas alldeles för stor måste man våga stå upp och kämpa för alternativen. Det är Kommunistiska Partiets uppfattning. Vi må vara ett litet parti, men vi vågar i alla fall stå för att det går att organisera samhället på ett annat sätt än vad kapitalismen tillåter. Det gäller också i bostadspolitiken.

Wiktor Johanson